Träning, smärta och njutning

En bit in på andra varvet i skidspåret igår börjar jag fundera på relationen mellan smärta och njutning. Jag följer hack i häl på en vän i toppform och kör lite hårdare än jag skulle göra på egen hand. Det gör lite ont när pulsen går upp och mjölksyran smyger sig på i den längsta uppförsbacken. Samtidigt är det otroligt skönt. Jag känner mig levande. Min kropp får ägna sig åt det den är skapt för – rörelse.

Vad är det egentligen som driver oss människor att regelbundet ta på sig träningsutrustningen och pumpa upp pulsen? Och vad är det som driver oss att i perioder inte göra det? Tidvis har jag tränat mycket och relativt hårt, och så här i efterhand kan jag erkänna att många av dessa timmar drevs jag av behovet att se bra ut och därmed få bekräftelse utifrån. När jag sedan för fem-sex år sedan ändrade mycket i mitt liv gick träningsintensiteten ner i takt med att jag bestämde mig för att skapa livet inifrån och ut, snarare än utifrån och in. Den gick dock gradvis ner lite för långt.

Idag försöker jag hitta en balans där den fysiska träningen är en del av helheten och vare sig tar för stor plats eller för liten plats. Jag har insett att lite smärta i toppen av backen är helt okej för det är så hjärtat och de andra musklerna växer. Lite smärta behövs ofta när vi är under utveckling. Dock vill jag att någon form av 80/20 regel ska gälla. Minst 80 procent av upplevelsen ska vara behaglig – en njutning. Och kanske 10-20 procent ska vara prestation på gränsen för vad kroppen just nu orkar med.

Det är värt investeringen av de där timmarna. Kanske inte 8 eller 10 timmar i veckan som förut, men 4-5 timmar är lagom för mig. Det känns otroligt bra med en kropp i form, och inte längre så mycket för att se snygg ut på stranden, utanför att kunna ha kapaciteten att göra det kroppen alltid gjort – gå långt, springa, lyfta, slappna av och vila om vartannat. 

Ha en härlig dag och fundera gärna lite över din drivkraft!

/Carl

Nycklar till bluffspöket

Idag vill jag bara kort tipsa om tidningens Chefs nya nummer där fokus ligger på rädsla, mod och känslan av att vara en bluff i sin arbetsroll. Tre chefer intervjuas öppenhjärtigt och det finns tips och råd från vår nya bok Modig.

Nu bär det iväg på kurs i tre dagar för min del. Härligt! Vi hörs snart igen!

http://www.chef.se/dynamisk/index.php/index/artikel/aer-du-ocksa-en-bluff/196981.html

Att fokusera i en djungel av distraktion

En av de främsta utmaningarna när vi vill leva med större närvaro och mer fokus i livet är att prioritera våra intryck och undvika alla vardagens potentiella distraktioner. För det finns ju oändliga möjligheter att distrahera sig från det som är viktigt och det som vi innerst inne vet att vi vill fokusera på. Internet kan vara som ett segt distraktionsklister som det är svårt att slita sig från. TV ger oss mängder med intryck men uppmuntrar sällan vår kreativitet. Sedan kan man ju alltid göra allt som borde göras om man har en stund över: städa, planera nästa semester osv.

I takt med att mängden potentiella intryck hela tiden ökar omkring oss, blir det allt viktigare att styra sin hjärna med vår vilja, och inte lämna den vind för våg på autopilot. Vi har nog alla varit rikigt uppe i varv då och då, och en hjärna som under lång tid är uppe i varv söker paradoxalt nog fler intryck att distrahera sig med. Den behöver tydliga orders för att bryta mönstret.

När vi medvetet väljer att inte engagera oss mentalt så behöver hjärnan ofta en avvänjningsperiod innan den hittar till ett lugnare och mer harmoniskt tillstånd. Det ger ofta tillfälliga abstinensbesvär som vi benämner ”rastlöshet”. Rastlöshet är alltså inte ett tecken på att vi bör göra mer eller tänka mer, utan tvärtom en signal på att vi behöver vila och ladda om.

De flesta av oss behöver därför skapa rutiner som hjälper oss navigera i en djungel av potentiell distraktion. Personligen går jag upp en halv timme tidigare för att träna stillhet genom att enbart fokusera på andetagen (fortfarande med varierande framgång), och sedan sitter jag och reflekterar en stund i min favoritfåtölj innan jag lägger mig. Under dagen försöker jag exempelvis att enbart slå på mejlprogrammet 2-3 gånger per dag, ta några djupa andetag innan jag äter, slappna av i kroppen varje gång hjärnan vill stressa upp, ta en promenad vid lunchtid, och inte göra eller läsa något som drar igång nya tankeströmmar efter klockan åtta på kvällen. Allt det här hjälper mig och gör mig både mer avslappnad och mer fokuserad under dagen. Dock har jag en bra bit kvar till det som jag tror är vår potential – en lugn och fokuserad tankeverksamhet som i varje ögonblick är optimal för det som händer för stunden.

Om du inte redan har en rutin för att styra tankarna rätt när de drar iväg på autopilot, vad skulle vara hjälpsamt för dig? Vad gör du kanske redan som skapar mer harmoni i tanken?

Ha en riktigt fin dag idag!

/Carl

En guldsmed, en urmakare och full närvaro

Igår besökte jag två av den gamla skolans yrkesmän. En guldsmed och en urmakare, och fick en insikt. Härom dagen skrev jag ju att många av oss inklusive mig själv får anstränga sig och ligga i mental hårdträning för att kunna behålla fokus i nuet och inte låta tankarna planlöst dra iväg till det som eventuellt kan hända i framtiden eller det som redan har hänt i historien. Det som slog mig när jag igår träffade dessa yrkesskickliga personer är att både dessa jobb ofta kräver absolut närvaro i stunden. Jag studerade urmarkaren som arbetade med de närmast mikroskopiska delarna i klockan. Han var stadig på handen och totalt fokuserad i blicken. Just då kan han inte ha tänkt många tankar på vad han skulle äta till middag, eller hur ekonomin kommer vara nästa månad, eller om han verkligen skulle ha sagt det där till sin vän i förrgår. Framgång med min klocka krävde fokus.

Vad får vi egentligen ut av att vara närvarande i stunden? Förutom en rikare upplevelse  av livet slipper vi nästan all stress, eftersom stress nästan alltid uppkommer som ett resultat av våra tankar om framtiden eller det förgågna. Vår kropp kan därför slappna av. Hjärnan kan återhämta sig och vi blir mer harmoniska, och till och med lyckligare.

Hur kommer det sig då att genomsnittsmänniskan spenderar minst 40 timmar i veckan med att jobba (och sällan med samma fokus som urmakaren), kanske 10-15 timmar i veckan framför TVn, några timmar på att träna fysiskt, men väldigt få minuter på att träna mentalt. Den mentala träningen är gratis, den kan utövas var som helst, när som helst, och med långsiktighet och tålamod kan den fullkomligt förändra vår upplevelse av livet, reducera stress och därför göra att vi lever längre och har en skönare resa under tiden. Vad tror du? Det är värt att kontemplera.

Själv ska jag också ta mig en funderare. Jag tycker det här är ett viktigt och spännande ämne så vi fortsätter i nästa bloggning.

Till dess njut av vintern. Gör något fullt ut och var helt närvarande. Kanske gör du en snöängel, studerar en snökristall eller susar ner för backen med snowracern. Själv ska jag ge mig ut i skogen på skidorna i eftermiddag.

Varma hälsningar Carl 

En djupare närvaro

Närvaro – att vara närvarande – har blivit ett modeord. Vi syftar inte på att vara fysisk närvarande, utan att vara mentalt på plats att uppleva det som händer just för stunden. För mig har det varit så att ju mer medveten jag blivit om hur tankarna kommer och går, desto starkare inser jag hur liten del av tiden jag faktiskt varit helt närvarande. Tanken har så lätt löpt framåt i tiden.

Två saker har blivit tydliga för mig under de senaste fem-sex åren. För det första, min hjärna agerar ofta som om den hade både ”shuffle” och ”repeat” intryckt samtidigt. För det andra, i vissa stunder kan jag nå djup stillhet och fullkomlig närvaro i tanken och då går livsupplevelsen i en helt ny och betydligt rikare dimension.

Under min januariledighet åkte jag till Frankrike på en retreat  med fokus just på närvaro och mindfulness. Platsen jag besökte heter Plumvillage och grundades för trettio år sedan av Thich Nhat Hanh, som är en mycket speciell man. Redan 1967 nominerades han till Nobels Fredspris av Martin Luther King för sina insatser för att skapa fred i hemlandet Vietnam. 43 år senare sprider han fortfarande klokhet, stillhet och eftertanke omkring sig, världen över.

Det tar några dagar att märka skillnad, men efter en tid hos munkarna och nunnorna i Plumvillage händer något med tankeverksamheten. Den blir naturligt lugn och det blir samtidigt så lätt att uppleva tillvaron fullt ut. Stress och oro släpper och det blir ännu mer fantastiskt att leva. Plötsligt är det en belöning att sitta en halvtimme och meditera halv sex på morgonen, eller att äta lunchen i tysthet en tugga i taget. Till och med arbetspassen då jag hjälper till att diska grytor eller skotta grus på parkeringen blir till en njutning, eftersom hjärnan inte har bråttom någon annanstans.

Utmaningen nu när jag är hemma, igång med det som vi kallar för var-dag, är förstås att hela tiden förnya tillståndet av närvaro och behagligt lugn. Jag har provat flera gånger förut efter liknande upplevelser så jag vet jag behöver pröva något nytt sätt att integrera detta i tillvaron. Efter en vecka fungerar det åtminstone ganska bra med en stund stillhet morgon och kväll, att äta långsammare, vara närvarande när jag går igenom mejlen och helt fokusera på ett i taget, komma ut i naturen, ta det lugnt med tidningar och annan media och medvetet uppleva möten med andra människor fullt ut.

Det handlar om medvetenhet, vilja, prioritering och en hel massa övning att finna en djupare närvaro när shuffle och repeat gör sig för påtagliga i tanken. Men det är så värt mödan, även om det vi skapar till en början kanske bara är korta glimtar att djupare närvaro och inre harmoni. Idag är en bra dag att börja eller fortsätta.

Konsten att vara helt ledig

När jag för några år sedan jobbade alldeles för många timmar som managementkonsult, brukade jag alltid bli sjuk lagom till jul. Kroppen visste på något sätt när det fanns möjlighet till vila och lade därför något lurigt virus i väntläge. Kanske var det också så att kroppen och hjärnan någon gång måste få vila ordentligt, och det här var enda sättet att få mig att verkligen stanna till och göra ingenting ett tag.

En stor utmaning för oss idag när vi kan få konstant stimulans från vår omgivning och våra ipods, mobiler och datorer är att då och då skapa ett tillstånd av total ledighet. Och det nästan alltid bara upp till oss själva att skapa den luckan i vardagen, både mentalt och fysiskt. På med ett autosvar, stäng av mobilen under perioder, planera ingenting – inte ens ett socialt program – utan ta dagen som den kommer.

Om vi varit ordentligt uppe i varv den senaste tiden kommer vi då förmodligen känna en släng av rastlösheten. Det är inte ett tecken på att behöver göra mer, utan tvärtom, det är abstinensen när vi vänjer av oss ett ”göra-beroende”. Den försvinner efter ett tag, och först då kan ett tillstånd av djupare frid och harmoni ta plats inom oss. Så min lilla uppmuntran idag så här ett par dagar före julafton är: passa på att njuta av ledigheten, genom härligt umgänge och gemenskap, men ta också sikte på den där djupare inre friden och harmonin på det sätt som faller dig naturligt. För det är från den inre platsen som verklig hälsa, kreativitet och motivation flödar när nästa aktiva del av livet tar vid. 

Jag tycker det varit en rolig och givande första bloggningshöst och jag tackar alla ni som följt bloggen och som varit med och bidragit med tips och reflektioner. Själv tar jag snart helt ledigt och är tillbaka igen i mitten av januari, med förhoppningsvis både harmoni och frid i sinnet

Så till dess, önskar jag dig en riktigt härlig och vilsam jul och ett spännande och berikande nytt år!

Varma hälsningar Carl

Dags att bli radikalt konkret

Det starkaste intryck som jag fick från att ha följt klimatmötet i Köpenhamn är att världen inte bara står inför en gigantisk klimatutmaning, utan även inför en minst lika stor politisk utmaning. Vi kommer behöva tänka helt nytt och hitta gemensamma styrmekanismer och samarbetsorganisationer som fungerar, annars blir det omöjligt att lösa ett gemensamt problem.

Det slår mig att politikerna i Köpenhamn kunde ha lärt sig mycket från ledarskapet i företagsvärlden. Inte när det gäller att vända klimattrenden, utan när det gäller att fokusera och leda en ”verksamhet”. Två saker tänker jag på:

 För det första lades mycket tid på att diskutera 2050 och 2020 års utsläppsnivåer. Visst vi behöver den långsiktiga visionen men vi får inte fastna där. Det är förmodligen inte avgörande att idag på decimalen avgöra om vi ska skärna ned koldioxidutsläppen med 70%, 80% eller 90% till 2050. Tidsramen ligger så långt bort att många av våra ledare kommer vara döda vid denna tidpunkt och därför inte kan utvärderas, vilket gör att man förmodligen också känner mindre ansvar. Dessutom förändras hela tiden världen och dess klimat och vi kommer säkerligen få revidera dessa nivåer ändå. Ett företag hade istället fokuserat på den närmaste 5-årsperodioden och framförallt på det kommande året.

En företagsledare hade tydligt definierat riktningen framåt (”oavsett om det är 70 eller 90% som ska minskas till 2050, inser jag att det redan idag kräver extremt kraftfulla åtgärder”) och sedan snabbt velat bli radikalt konkret kring handlingsplanen. Vad gör vi annorlunda här och nu? Hela vägen fram till 2050 består förstås av ett stort antal här och nu, och det är dessa som världens politiker behöver fokusera på med början igår. Vi behöver ta fram en riktning, men sedan ha benhårt fokus på förändringar här och nu, med regelbunden uppföljning likt näringslivets kvartalsekonomi. Det finns tyvärr ingen tid att spela runt med fluffiga 2050-visioner utan konkreta handlingsplaner för den närliggande perioden.

För det andra ser vi återigen hur svårt det är för oss människor att bryta med tillväxtreligionen, det vill säga föreställningen om att den som har högst tillväxt vinner och ”kommer till himlen”. Politiker är livrädda för att deras maktbaser inte tillåter att man ens riskerar att minska den ekonomiska tillväxten för en sådan sak som att säkerställa mänsklighetens överlevnad. Nu tror jag personligen att det inte finns någon motsats mellan hållbarhet och tillväxt, men så utmålas ofta problematiken i debatten.

En företagsledare svarar för att skapa en positiv resultaträkning och stabil balansräkning. Resultaträkningen handlar just om tillväxt och lönsamhet, medan balansräkningen visar att det finns en sund balans mellan skulder och tillgångar för framtiden. Lustigt nog styrs världens länder nästan enbart med fokus på resultaträkningen. Vi har hela vägen fram tills nu bortsett från de skulder för framtida generationer som vår tillväxt har skapat. Vi lever helt enkelt på lånade medel – lån som återigen tas av barn och barnbarn utan att vi frågor om lov. Det är ett omoget system som aldrig skulle återskapas idag om någon fick börja om från början med ett tomt papper.

Det är dock uppenbarligen väldigt svårt att kliva ur tillväxtreligionens gamla präglingar och ett medeltidsaktigt vi-och-dom synsätt, men världens politiker måste ändå göra detta skifte på mycket kort tid (och alla behöver inte göra det samtidigt – det är helt okej att agera även om inte riktigt alla för tillfället är samlade i båten). Vissa har säkerligen kommit en bra bit och lämnar Köpenhamn frustrerade, andra har en lång väg att gå.