Debatterna inför valet 2010 var ur en aspekt mycket märkliga, tycker jag. Låt oss gå tillbaka ett år i tiden. Det är höst 2009 och det verkar som hela världen förbereder sig för att en gång för alla komma överens om kraftfulla insatser i klimatfrågan. Det hålls aktioner, namninsamlingar och möten i tusental, Reinfeldt och många andra politiker pratar ofta och mycket om förväntningarna inför Köpenhamnsmötet, och media rapporterar intensivt kring miljöfrågorna. Hade vi haft val september 2009 hade klimat- och miljöfrågorna kanske toppat dagordningen.
Så vad händer? Mötet i Köpenhamn kollapsar och sedan dess är klimatfrågan nästintill död. Den har rekordsnabbt gått från top of mind till bottom of mind hos politiker, journalister och framförallt hos många av oss väljare. Denna för mig överraskande utveckling är psykologidriven, inte faktadriven. Året 2009 gick till historien som det varmaste någonsin globalt, men det verkar inte spela någon roll. Snöbollen som rullade och växte och växte tappade fart och blev stillastående. Tyvärr är inte vår utsläppskurva av koldioxid stillastående. Tyvärr är det heller inte det enda miljöproblemet (vattnet, jorden, maten och kemikalierna är ett större problem påpekar många forskare) och jag är osäker på om vi i denna kritiska tid som vi lever i har råd att ta ett eller flera års paus med att låta miljöfrågornas snöboll växa.
Människan är en överlevare men biologiskt sett är vi inte starka på att hantera komplexa utmaningar med konsekvenser långt fram i tiden. Endast en bråkdel av oss klarar av detta, läste jag någonstans. Vilket mycket väl kan stämma när vi ser på det senaste årets utveckling.
Den stora utmaningen är förstås att våra barn och barnbarns framtidsupplevelser bestäms just av denna förmåga. Därför måste vi hela tiden styra fokus mot framtiden när vi fattar beslut som påverkar jorden och människorna bortom oss själva. Vad blir konsekenserna av vårt handlande 50 eller 100 år framåt i tiden? Vad vill vi signalera till politiker, företag och andra med stor påverkan? Det är så lätt att bli distraherad, men vi får inte tappa fokus för att ett möte går snett eller för att media väljer att belysa andra fenomen under en period.
Det finns mycket hopp också. Människor gör fantastiska saker för miljön och för varandra, men fler av oss behöver engagera oss så vi kan få upp den där lovande snöbollen på banan igen och få den att sätta fart och växa på ett sätt som gör att ingen psykologi kan sätta stopp förrän vi säkrat en långsiktigt hållbar tillvaro för oss själva och de generationer som kommer efter oss.
